Tystnad

Bra konversation ska inte underskattas; möjligheten att umgås och utvecklas genom en dialog där våra handlingar transformeras till tankar och cementerar fast oss till marken, där vi, i avsaknad av anfåddhet, kan reflektera, analysera och, just det, diskutera livets gränser och möjligheter.

Konversation är dock redan jävligt uppskattat. Tystnad är det inte. Detta trots att det kanske är det vi hungrar mest efter; en möjlighet att sluta forcera ner våra tankar i andras halsar, trots att vi alla, bildligt talat, spyr av allt som tvingas ner i våra halsar, ändå kan vi inte stilla våra tungor. För tystnad kommer inte lika självklart, tystnad är jobbigt. Påträngande till och med. Just detta gör den än mer värd när man hittar någon att dela den med, den befrielse sådant umgånge frambringar, denna avsaknad av tvång att prata när inget fick att sägas ger oss plötsligt möjlighet att ta in allt det där vi aldrig noterar.

Kanske. Det var så länge sedan jag upplevde tystnad i ett umgänge med någon att jag helt glömt bort om det ens finns något där.

Annonser

Tanke bakom valet

Helst väljer jag den bakre ingång. Anledningarna är flera men främst för den är minst åtråvärd, valet resulterar direkt i att du måste bege dig ut i moder natur; denna kan för tillfället vara i uppror pga en fjäril i Papa nya Guinea; den kan vara på lekfullt humör och hellre svetta ut varje dropp ur din kropp; eller för den delen vilja fylla dig med allt vatten inom den förmått härbärga bland sina moln. Men där andra finner smärta finner jag njutning, för vad är väl mer ärligt än ett oväder?

Vissa kanske finner min kommentar förmäten och vill fråga mig om jag någonsin upplevt en orkan; ovädret som vill ödelägga genom kreativa vindar, om jag upplevt en översvämning; vattenpartiklar som tycks, tack vare något slags gott uppförande, fått tillstånd att röra sig uppåt istället för nedåt.

Ja det är förmätet av mig, jag inte bara underskattar vädret utan kombinerar det dessutom med en stor dos naivitet. Men ändå, varje gång jag kliver av planet långt innan min stund är kommen, varje gång jag slipper stilla stå tätt ihopklämd med en medelålders VD för ett misslyckat telekomföretag viskar jag ett tacksamt ord till vädrets gudar och accepterar deras rätt att ta mig med våld den dagen de så finner det lämpligt.


Mat i kvadrat

Okej, tänk dig följande scenario; du ska laga potatismos, du köper potatis, kokar den yada yada, tar i en stor klick smör OCH creme fraiche! sen möler du runt det lite och tänker lite kryddor vore kanske fint? Typ Spiskummin, koriander och … paprika? jaaa, paprika, varför inte. Sen när du ändå har uppe tempot hackar du upp en burk soltorkade tomater och en påse med torkade aprikoser, möler runt en stund till. Ser den fortfarande lite tråkig ut? Ta i lite mer creme fraiche

Om du nu skulle tycka den fortfarande är lite … Ja, att du hade tänkt dig lejonkungen och istället så är det Bambi som halkar runt framför dig, oroa dig inte, det finns hopp!  I detta fallet från de vidda slätterna i söder; skånsk senap, sen om du du tycker det blev lite väl mycket Simba och vill få med lite Pumba också så kan du slänga i  några hekto ost.

Och är du inte nöjd nu vet jag inte vad du ska göra,  jag har iaf inget mer kvar i kylen så det får räcka


5 tecken på Stress

Tänker jag inte ta upp, men ett tecken ska jag nog orka med. Typ. För män.

Ja och vilket tecken passar inte bättre in då än fenomenet att stå och pissa? Ja, till och med på toaletten sipprar stressen in, och dödar dig lika sakta som en bit bacon och en cigarett. Ja inte ens på toaletten ska vi ha tid att slappna av utan att den ekonomiska utvecklingen ska daska till dig på rumpan och frågar på vilket sätt detta urinrör bidrar till att ”skapa nya arbetstillfällen”!?

Så höj du också ett symbolist fuck-you finger åt kapitalismen; sitt ner och kissa. Det tänker jag göra. Och ta en cigg, för annars kommer jag typ bli hur gammal som helst (är vegetarian så baconen går bort) och sååååå roligt är det inte att leva.


Smuts

Jag känner mig smutsig. På det där sättet som inte försvinner i duschen. Jag visste det redan innan, men kunde ändå inte låta bli att läsa. Kommentarer på nätet.


Dagens I-landsproblem

Säger Stig Larsson, folk hör Stieg Larsson. Säger min kamp, folk hör mein kampf.


Kraften i det enda

Ibland händer det; Nån tycker det ska va si, inte så och självklart, oavsett hur dumt det månde vara, måste jag anpassa mig och sluta säga så; nu är det si man säger. Då känner jag -fan det här vill inte jag göra, ja jag kan till och med vända mig omkring och se 8 personer som inte heller vill göra det; ingen vill göra det!

Men bara genom handlingen att vända mig omkring och notera detta är en handling som röner lika mkt uppskattning som pedofili får mig att tänka till. Inte om jag faktiskt legat med ett barn om någon sagt att det var det nya si ditt äckel. Nej utan, fan om ingen gillar att göra det här så måste inte jag heller göra det, och genom att veta att jag inte alls tycker om att göra detta så börjar så smått gilla att göra det; genom att inse jag Borde tycka illa om det, faktiskt borde avsky det, kommer jag på att det juh inte är Sååå illa ändå, som med det otroligt dåliga exemplet med pedofili; det hade jag verkligen inte gillat, hur många gånger prästen till trots säger si.

Så överlevnad sker på många intressanta sätt varav detta just nu är mitt favoritsätt.