Kategoriarkiv: tanke

Sarkasm

Av respekt undandrar jag mig från att vara sarkastisk mot människor jag inte känner, andra älskar det, ser det som ett nöje att driva med personer genom ironi/sarkasm. Jag kan tycka, något den vakna läsaren kan ha noterat som en flagrant våldtäkt jag redan har avslöjat i första meningen, detta uppvisar en avsaknad av empati; att utnyttja andra människors tillit och försök till förståelse för sitt eget höga nöjes skull, utan tanke på om detta roar motparten, nästan snarare väl medveten om att detta varken kommer roa eller uppskattas. Så starkt är detta narcisistiska behov att det helt stänger av empatin; som det var heroin du var beroende av kräver det av dig att du uttalar denna mening, denna mening endast du kan förstå och uppskatta men som du med en iver som endast din sexuala drift kan mätas med antastar din närmaste omgivning med.

Ibland tvingas någon vara kvar i din omgivning såpass länge att de lär känna dig, dina drifter och din personlighet på en tillräcklig nivå för att se att karaktärsdraget ironi har ett såpass ointagligt försprång gentemot alla dina andra karaktärsdrag att det kommer dominera resten av ditt liv. Och kanske uppskattar de det. Detta är absolut inte omöjligt ty ironi tillhör en av de äldsta sätten att roa sig på när det inte längre finns något att prata om, som balsam för själen lägger det sig som ett gammalt plåster mellan pung och penis; för de själdöda människorna blir ironin en slags Jesusfigur, den blir den pappa de aldrig velat ha, flickvännen de aldrig tyckt om men ändå legat med gång på gång, på alla möjliga sätt hjälper ironin dem att trots avsaknad av ett faktiskt samtalsämne ändå kunna förnya och förnöja sig. Men det är en helt annan historia.


Vem vet inte du

Vetskapen att jag aldrig kommer få veta exakt vad du känner, vad du tänker, gör mig förvirrad. Men samtidigt gör det mig glad. En glädje sprungen ur tron att du vill mig väl. Jag kan aldrig veta helt säkert om du verkligen vill mig väl. Jag vill inte veta, jag vill fortsätta tro och hoppas du tror mig när jag säger att jag vill dig väl. Du kommer aldrig veta exakt vad jag vill, men just ur den avsaknaden av vetskap är det vår kärlek föds.


Mitt i prick

Denna stad full av prickar, så många människor men ändå så få som möts. En del följs vid på väg uppåt i sin luftballong. Vart ballongen är på väg vet endast vinden. De flesta lever oavsett  de är på marken eller i ballong sina liv i bubblan utan att någonsin slå sig fria. Att tränga sig in i någon annan bubbla. Det vore att inkräkta, något som varken uppmuntras eller uppskattas. Eller?


Något

Jag lever mitt liv som om det alltid fanns någon närvarande, någon som med en gillande min såg mig plocka upp ciggpaketet och slänga det i närmaste soptunna. Någon som skakade lätt på huvudet när jag med ett vrål sveper en shot för mkt. Någon väldigt lik Gud. Ja, jag vet, Gud är död. Det var länge sen vi avlivade honom, här i Sverige iaf. Min tro på detta extra, detta utöver det vanliga, försvann dock inte bara för att vi korsfäste Honom en gång till. Han finns alltid med där bak någonstans, och det gör Mig glad att göra Honom glad. Att denna uppenbarelse, liksom en epifani, för alltid kommer vara något jag inte kan bevisa tror jag inte gör något. Jag hoppas det. För är det så är jag plötsligt Aljosja den fromme, och inte, som jag ibland tröstlöst faller tillbaka att tro, Ivan den intellektuelle men med sitt avgrundslösa tvivel.


En sekund

Ett plötsligt behov av kli. En knöl förvånar med sin närvaro, men inte lika mycket som det vita det ur den kommer. Förvåning övergår abrupt i ilska;  vem är du att överraska mig? du pubertala njutning som med alls sin glans och skam dominerat fler ungdomsliv än bara Bukowskis. Njutning kommer ur vetskap, men detta? Du äcklar mig.


illa däran

Heter hard-pressed på engelska

Men att vara illa däran, det heter be in a bad way


Silhuetter

.

 

 Det vackra är verkligen ogripbart, hur kan jag annars se mer i en silhuett utan ansikte utan karaktärsdrag utan själ. Än i den strid av människor som passerar mig varje morgon och kväll. Som spöken utdrivna ur sina hus flyter de fram längs gatorna utan nåt mål till synes, blickarna vagt fästa vid punkten precis bortom horisonten; bortom mig och dig. Inte för att jag ändå lägger någon större notis vid dem, jag har fullt upp med att skapa Dig, du utan ansikte, utan karaktärsdrag, utan själ.