Månadsarkiv: januari 2013

Ännu en historia värd att berätta

Jag kan inte påstå jag någonsin känt någon dragning till ämnet historia. I skolan handlade det främst om att lära sig om kungar och deras behov att skriva historia genom krig, dödande, skövlande och sånt där. Visst är det bra att lära sig av sin historia men vad finns det i deras penisförstorande handlingar som jag kan lära mig något om?

Ändå, i mitt läsande, har jag inte kunnat låta bli att stöta på berättelser där historia vävs in, nu senast boken med just titeln Historien av Elsa Morante. En bok om andra världskriget. Hur väljer hon då att berätta den historia som ju redan berättats så många gånger? Elsa väljer att berätta utifrån en familj, en stad, ett fåtal människors öde. Mellan alla kapitel beskriver hon vad som händer i världen, hur detta ofattbara krig utvecklas, men utan att tappa fokus från det viktiga; familjen och hur de upplever kriget. För hur levede egentligen alla människor i Europa samtidigt som 6 miljoner judar mördades? Vad tänkte och kände de samtidigt som ett av världens största krig utkämpades? Svaret är inte revolutionerande men ändå tänkvärt.

Detta är inte så precist som Marguerite Duras i Smärtan så vackert beskriver kring allt lidande kriget skapade, det är inte lika brett beskrivet som Stefan Zweigs Världen av igår där du får en känsla för hur Europa utvecklades och, bokstavligt talat, avvecklades i och med första och andra världskriget. Det är nåt däremellan, det är något annat, men precis som både Zweig och Duras breddat min insikt i hur fasansfullt krig är, breddar Morantes min kunskap genom att berätta för mig att trots ekonomiska kriser, galna kungar, förödande krig fortsätter folk leva, fortsätter sträva för sin överlevnad. En historia som utan tvekan är värd att berätta igen och igen och igen.

Annonser

Denna gigant bland giganterna

Vilhelm Moberg

Fin bok, fult bokmärke

Så många har sagt det, både kreti och pleti har tittat på mig med fasa när jag sagt att jag inte läst Vilhelm moberg, och så har de sagt det igen: Han är ett geni! Eller som Järegård uttrycker det; en gigant bland giganterna! Så vad finns det då annat att göra än att läsa skiten? Få det ur världen och se om han nu verkligen är så jävla bra.

Jag ska erkänna att jag ställde mig tveksam till projektet. Tänkte att det mest skulle bli tyande hit och tyande dit. Och det blev det. Och det blev bra. Det blev väldigt bra. Redan efter några sidor sögs jag in i detta svenska 1800-talsdrama. Den hade allt; språk som var ack så enkelt att läsa, men ändå vackert; levnadsöden så hårda men beskrivet med sådan detalj att man kunde leva sig i deras liv, under deras täcken och känna vägglössen krypa över deras ben; en historia om hur Sverige svalt, ett Sverige som förökade sig i multum men utan land och mat att mätta alla nya munnar med. Så jag läste boken och jag gladde mig, gladde mig att för en gångs skull inte fallit offer för mina fördomar utan tagit mig tiden att upptäcka denna svenska författare så många redan innan mig läst.