Månadsarkiv: maj 2012

Tystnad

Bra konversation ska inte underskattas; möjligheten att umgås och utvecklas genom en dialog där våra handlingar transformeras till tankar och cementerar fast oss till marken, där vi, i avsaknad av anfåddhet, kan reflektera, analysera och, just det, diskutera livets gränser och möjligheter.

Konversation är dock redan jävligt uppskattat. Tystnad är det inte. Detta trots att det kanske är det vi hungrar mest efter; en möjlighet att sluta forcera ner våra tankar i andras halsar, trots att vi alla, bildligt talat, spyr av allt som tvingas ner i våra halsar, ändå kan vi inte stilla våra tungor. För tystnad kommer inte lika självklart, tystnad är jobbigt. Påträngande till och med. Just detta gör den än mer värd när man hittar någon att dela den med, den befrielse sådant umgånge frambringar, denna avsaknad av tvång att prata när inget fick att sägas ger oss plötsligt möjlighet att ta in allt det där vi aldrig noterar.

Kanske. Det var så länge sedan jag upplevde tystnad i ett umgänge med någon att jag helt glömt bort om det ens finns något där.

Annonser

Tanke bakom valet

Helst väljer jag den bakre ingång. Anledningarna är flera men främst för den är minst åtråvärd, valet resulterar direkt i att du måste bege dig ut i moder natur; denna kan för tillfället vara i uppror pga en fjäril i Papa nya Guinea; den kan vara på lekfullt humör och hellre svetta ut varje dropp ur din kropp; eller för den delen vilja fylla dig med allt vatten inom den förmått härbärga bland sina moln. Men där andra finner smärta finner jag njutning, för vad är väl mer ärligt än ett oväder?

Vissa kanske finner min kommentar förmäten och vill fråga mig om jag någonsin upplevt en orkan; ovädret som vill ödelägga genom kreativa vindar, om jag upplevt en översvämning; vattenpartiklar som tycks, tack vare något slags gott uppförande, fått tillstånd att röra sig uppåt istället för nedåt.

Ja det är förmätet av mig, jag inte bara underskattar vädret utan kombinerar det dessutom med en stor dos naivitet. Men ändå, varje gång jag kliver av planet långt innan min stund är kommen, varje gång jag slipper stilla stå tätt ihopklämd med en medelålders VD för ett misslyckat telekomföretag viskar jag ett tacksamt ord till vädrets gudar och accepterar deras rätt att ta mig med våld den dagen de så finner det lämpligt.