Månadsarkiv: april 2011

Något

Jag lever mitt liv som om det alltid fanns någon närvarande, någon som med en gillande min såg mig plocka upp ciggpaketet och slänga det i närmaste soptunna. Någon som skakade lätt på huvudet när jag med ett vrål sveper en shot för mkt. Någon väldigt lik Gud. Ja, jag vet, Gud är död. Det var länge sen vi avlivade honom, här i Sverige iaf. Min tro på detta extra, detta utöver det vanliga, försvann dock inte bara för att vi korsfäste Honom en gång till. Han finns alltid med där bak någonstans, och det gör Mig glad att göra Honom glad. Att denna uppenbarelse, liksom en epifani, för alltid kommer vara något jag inte kan bevisa tror jag inte gör något. Jag hoppas det. För är det så är jag plötsligt Aljosja den fromme, och inte, som jag ibland tröstlöst faller tillbaka att tro, Ivan den intellektuelle men med sitt avgrundslösa tvivel.

Annonser

Lose-lose-lose-lose

Skor går sönder
Försöker laga med häftapparat, pajjar istället häftapparaten också
Försöker laga med en penna, pajjar istället pennan också
Försöker laga pennan med händerna, sticker mig istället så det gör ont 😦


Lose-Win

Ett missat flygplan är sällan en beundransvärd situation att beskåda. Så ej idag heller, ändock efterlämnade den en svag bismak av förnöjsamhet. Inte på grund av de extra rupies jag sponsrat flygbolagen med, utan mer i fläkten till denna text, läst i sällskapet av en strålande sol, en stor kopp kaffe och en väl förunnad Lucky Strike:

Altför väl minns jag hur Swann fordom med relativ likgiltighet kunnat tala om den tid då han varit älskad, därför att det han lade in i orden var något annat än den verklighet som varit, och hur Vinteuils lilla fras hade vållat honom en häftig smärta genom att frammana själv denna tid sådan han en gång upplevt den, och jag insåg klart att det som förnimmelsen av den ojämna stenläggningen, serviettens styvhet och madeleinekakans smak hade väckt till liv inom mig inte hade något gemensamt med vad jag ofta med hjälp av ett kalkerande minne sökte erinra mig om Vedenig, Balbec och Combray; jag insåg att livet kan verka flackt och ointressant fastän det i vissa ögonblick kan te sig så skönt, ty i förra fallet bedömer och underskattar man det inte efter vad det är i sig självt utan efter bilder där ingenting av det finns bevarat. Det föll mig också in att den skillnad som finns mellan äkta intryck – och denna skillnad förklarar att en målning som kalkerar livet aldrig blir trogen – antagligen beror på att minsta ord man yttrat vid en tidpunkt i livet, minsta gest man gjort, omgavs av och återspeglade företeelser som inte hade något logiskt samband därmed, till exempel ett rosenfärgat aftonsken över den blommande väggen på ett lantligt värdshus, känslan av hunger, begäret efter kvinnor, lyxens tjusning; eller det av morgonbrisen krusade blå havet, omsvallande de musikaliska motiv som skymtar fram ur böljorna likt vattennymfers vita skuldror.

Ett fåtal meningar som tål att läsas om och om. Igen och igen. Antingen här eller direkt på sidan 205 i den återfunna tiden av Marcel Proust.


Brevledes barberad

Av alla brev som kan tänkas komma, kom idag just 2 brev. Innehåller ser du till höger. Brev från myndigheter är lite som ett knull utan varken början eller slut;  du vet att du måste läsa det för att antingen du ska ge nåt eller få nåt, men du skiter fullständigt i varifrån detta du ska ge/få kom ifrån eller vad som händer därefter. Inget förspel. Inget efterspel. Bara en stöt och sen är det över. Det tar 4 sek. Om böcker däremot kan tid i multum mumsas upp. Mums.