Månadsarkiv: februari 2011

Ice Breaker



Jag träffade Carmen Electra en gång. Som så mycket i livet av en slump, jag var på väg någonstans, likaså var hon. Även om de platserna väsentligt skilde sig åt så korsade de varandra. Inte bara i tid och rum utan även i sammanhang och klädsel. Jag hade på mig mina gråa trashiga acne , hon ett par ännu trashigare svarta nudie. Inget gemensamt förutom avståndet till alla andra.

Vad vi pratade om? Först hennes namn; Carmen, på svenska karmen, något man kan stöta foten i och skrika helvetes jävla kuk åt. Hellre den än henne sa Carmen. Efter det var inget tabu.


Var du köpt din tröja

Jag tillhör de personer som alltid funnit det smått patetiskt med alla människor som tvunget vill berätta om sina liv, på tex facebook eller sina bloggar, och tro att någon bryr sig. Det är dock inget jag har velat ventilera; vill de berätta så gör de väl det oavsett vad jag tycker om det, så länge det ibland kombineras med nåt matnyttigt så kan jag läsa det, annars är det väl bara att filtrera bort.

Anledningen till att jag nu nämner det för det har blivit aktuellt tack vare Family Guy som gett alla troll där ute ett klipp att spamma loss i kommentars-fälten runt om i världen.

Så plötsligt har min rådande åsikt blivit allmänt accepterad. Då byter jag; är det egentligen inte ganska modigt att berätta om sin vardag och hoppas att nån bryr sig? Att nån bryr sig om att du spenderat 2 timmar på gymet och precis kommit ur duschen, att du precis ätit en focaccia med din bästis på fiket bakom ICA, att du sprungit 5 km och nu är trött men nöjd. Jag bryr mig juh verkligen inte, men bara att lyckas få säg två personer att göra det, skulle jag säga är jävligt bra jobbat, oavsett om Peter Griffin är en av dem.


Del 2

Förtvivlan byts med tiden ut mot likgiltighet – den känsla vi alla kan relatera till men som få kan finna ro i utan att samtidigt ta död på allt annat – kanske jag där kan hitta något som bara är mitt, att bli vän med?

Men likgiltigheten är ingens vän, han gör sig ovän med alla, äter upp gröten ur skålarna utan att diska, använder alla stolar och förstör dom, sover i sängarna utan att bädda. Han utnyttjar utan att bidra. Det enda han lämnar bakom sig är en svag, smutsig känsla av välbehag.

Nej här har många dött före mig; levt ut sina liv antingen sjuka av nostalgi, eller utan hopp om en framtid. Bara ordet framtid får oss att skratta, men ett skratt som aldrig når våre ögon. Vi tittar på munnen för att avgöra om folk är glada eller inte, men det är ögonen som avslöjar oss. Men kanske vi inte vill veta. Kanske är ”Jag mår bra” tillräckligt. Nog. För mycket.


Korta stunder av kafka

Allt som oftast finner jag mig leva på en arbetsplats som till och med skulle göra Franz stolt. Det gör mig glad, för då blir jag påmind om att inte han heller hade det så roligt.

Jag angav "6" vilket alltså var fel, nu ska jag bara lista ut vad som är rätt ...


Svårt att skilja på saker och ting

Jag gillar att läsa och att läsa har, omedvetet, lett till att jag lärt mig lite svenska. Andra verkar dock, medvetet eller ej, ha lyckats undvika detta. Saker de lär sig är inte när det passar sig med han och inte honom, de verkar även ha problem med de och dem.

Men svårast har jag ändå för de som inte kan skilja på mitt och ditt.


Kort playlist

Min tanke; jag har bara en låt i playlisten men jag ska juh bara skriva ut ett dokument, det tar nog inte så lång stund …

Voodoo


Words from a broken soul

Ibland känner jag att ironin bara har förstört vår generation; jag kan bli så glad när nån säger sig förstå och utbrista ”Gör du verkligen det?!!”. Nej.