Månadsarkiv: november 2010

Uppskatta e-mail

Ibland tycker jag att vi tar vår e-mail lite för mycket för givet, den finns där för oss i vår och torrt, alltid redo att skicka iväg ännu ett mail utan att krångla eller kostar några pengar. Jag menar dagens ungdom har fan knappt skickat ett vanligt brev och förstått hur menlöst det är. För att komma ifrån detta ta-utan-uppskattning-syndrom tycker jag vi borde anordna en uppskatta-hur-snabbt-det-går-att-maila-dag.

Under en sån dag borde först och främst alla mail ta lika lång tid att maila som att skicka med post. Så ska man maila nån i skåne tar det en dag, ska man maila nån i usa tar det en vecka.

Sen borde det, precis som med vanliga brev, kosta pengar, säg 6 kronor. Pengarna går såklart oavkortat till behövande katter i Kaukasus.

Då borde alla inse hur jävla bra man haft det innan. Saker sätts i perspektiv. Jag gillar när saker sätts i perspektiv.


.

På något sätt finner jag en tröst i att jag, inom en arbiträr tidsrymd, ska dö. En del säger de vill leva för evigt, inte jag. Livet må vara underbart, men det underliggande banala i vårt känsloliv gör mig övertygad att ett liv sällan är värt att passera 100. Missförstå mig gärna, jag lever för min känslor. Och jag ska också dö för dem. Om inte något annat hinner döda mig innan förstås; kanske ska han följa mig i åratal maskerad till en tumör, kanske har han bråttom och transformerar sig till en bil för en blixtvisit. Vilken form han än må ta hoppas jag ha levt länge nog för att tacka honom.


Logiskt


Gillar man det ena är det oundvikligt att man måste börja gilla det andra; bara att öppna upp famnen och lära sig älska det precis som den bror man aldrig önskat sig.

Obs. namnet är fingerat


Del 1

Jag är Fejk. I mina tankar och handlingar må jag sträva efter originalitet men finner mig varje gång,som ett porto fastklistrad på ett kuvert utan mottagare, leva genom idéer redan tänkta, sagda, utförda och bortglömda. I början skedde det tillsammans med en djup förtvivlan och hög smärta, men endast eftersom jag av fåfänga trodde de skulle hjälpa mig slita mig loss från verklighetens trauma och liksom en fjäril bli luftburen och lämna allt bakom mig.


Verklighetens folk

Ja, titeln är så uttjatad att till och med kristna gått och blivit muslimer för att slippa detta evinnerliga tjatter. jag har dock, för att bygga på kd:s påfund med lite mer extravagans, letat upp definitionen på verkligheten:

de solida föremålen, de verkliga tingen i livet; den grad av överenskommelse som nås mellan två människor.

Vare sig du jobbar som handläggare på försäkringskassan, expedit på Clash Ohlson eller minröjare i sahara så kan du inte bortse från detta fan är en jävligt tråkig definition. Men frågar vi reflexivt våra inbjudna gäster, stämmer den inte? Jojo muttrar de lite disträ, ”stoppa pressarna”, vi har bevis på att verkligheten är tråkig, skräll!  

Meeeeen, jag är inte där än riktigt än, men för er som behöver en teaser: jag är ganska säker på att om vi kan komma överens om att vi har ett axiom över oss så borde det gå att komma fram till att droger borde legaliseras. Tycker jag fan vore en prestation att lägga till i saker man gjort i sitt liv. Tillsammans med sett 5 säsonger the Wire, 1 säsong Lost, 1,5 säsong Prison break.

Såååååå verkligheten är per definition tråkig. Det vet vi nu. Och folk vill ha kul? Säger ni emot mig och säger att ni bara läser Harry Martinsson, Kafka och  Bamse, ja då har ni bara ett bisarrt sätt att ha kul på. Ändå går det inte kommar ifrån att en kognitiv dissonans uppstår.

Utifrån detta framstår det för mig som mer än tydlig – übertydligt – att vi behöver nån slags airbag för att dämpa alla verklighetsintryck, ergo vi behöver droger, jag tänker direkt för att bevisa min tes ta mig en kopp kaffe för att dämpa alla tråkiga intryck; det är för jävla grått ute. Och kallt också.


Nostalgi

 jag har haft svårt för gäss alltsedan de dagar jag i panik sprang, genom min barndom, över gärdsgården med 2 hybrisfyllda gäss jagandes efter mig, tänder små som kalaspuffar men med en vilja att döda. Vilket de juh förstås inte kunde med så små tänder men resultatet blev ändå märkbart.

Fick jag då nån förståelse från de så kallade kaptenerna i familjen med avseende på diktaturen som rådde på vår gärdsgård? Skulle man kalla repliken ”se inte rädd ut så jagar de dig inte” hjälp så ja, då hjälpte de mig. Avsaknaden av information hur fan man slutar vara rädd gör mig dock jävligt tveksam till hur mycket det hjälpte.

Skrattar bäst som skrattar sist passar i mången sammanhang men särskilt i det här, då jag ända sen de nackades för snart 20 år sen fortfarande skrattar njutningsfullt när jag kommer att tänka på dem; Carl-Philip och Carola, the joke is on you!


Vitsigt ord

Too fun, skrattar fortfarande varje gång jag hör detta: pachyderm

kan inte bestämma mig vilken jag gillar bäst; amerikanska ger lite America fuck yeah! känsla men jag gillar i:et i den engelska. Om man ska beskriva det med ord så har den amerikanska skolan varit och sett team america åtta ggr medan de feodala britterna precis har plöjt igenom 8 säsonger av morden i midsummer