Döden i Venedig

Thomas Mann beskriver i ”Döden i Venedig” ett fysiskt förfall utöver det vanliga

… men det var konsten som hade format den fysionomiska typen, inte som annars ett hårt och verksamt liv. Bakom denna panna hade Voltaires och konungens blixtrande repliker om kriget blivit till; denna trötta och djupa blick bakom pincenéns glas hade sett fältlasarettens blodiga inferno under sjuåriga kriget. Även rent personligt är ju konsten ett stegrat liv. Den lyckliggör djupare, den förtär snabbare. Den gräver fåror i sin tjänares ansikte, spår av imaginära intellektuella äventyr, och framkallar i längden, även under en klosterlig stillhet i den yttre tillvaron, en kräsenhet, överförfining, trötthet och spänning i nerverna, som är större än vad ett liv av lidelser, utsvävningar och njutningar kan åstadkomma.

Vi ska alla slitas ut, utifrån egna val lika väl som andras val, men ändock lika otvivelaktigt ska vi snabbt, långsamt eller mittemellan finna oss i att tyna bort. Att känslor och tankar skapar ärr, inte bara psykiskt, tilltalar mig; att i ansiktet få illustrerat de känslor och tankar som brottas i personens inre. Det sägs att i Europa ser folk känslor genom munnen, i Asien genom ögonen, men vad vore så enkla markörer mot ett tydligt ärr skapat av tankens destruktiva kraft?

Annonser

Om Jackuro

I skapandet har jag min lust ergo skapar jag, jag kommer fortsätta skapa så min lust fortsätter existera. Visa alla inlägg av Jackuro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: