Ett missat flygplan är sällan en beundransvärd situation att beskåda. Så ej idag heller, ändock efterlämnade den en svag bismak av förnöjsamhet. Inte på grund av de extra rupies jag sponsrat flygbolagen med, utan mer i fläkten till denna text, läst i sällskapet av en strålande sol, en stor kopp kaffe och en väl förunnad Lucky Strike:
Altför väl minns jag hur Swann fordom med relativ likgiltighet kunnat tala om den tid då han varit älskad, därför att det han lade in i orden var något annat än den verklighet som varit, och hur Vinteuils lilla fras hade vållat honom en häftig smärta genom att frammana själv denna tid sådan han en gång upplevt den, och jag insåg klart att det som förnimmelsen av den ojämna stenläggningen, serviettens styvhet och madeleinekakans smak hade väckt till liv inom mig inte hade något gemensamt med vad jag ofta med hjälp av ett kalkerande minne sökte erinra mig om Vedenig, Balbec och Combray; jag insåg att livet kan verka flackt och ointressant fastän det i vissa ögonblick kan te sig så skönt, ty i förra fallet bedömer och underskattar man det inte efter vad det är i sig självt utan efter bilder där ingenting av det finns bevarat. Det föll mig också in att den skillnad som finns mellan äkta intryck – och denna skillnad förklarar att en målning som kalkerar livet aldrig blir trogen – antagligen beror på att minsta ord man yttrat vid en tidpunkt i livet, minsta gest man gjort, omgavs av och återspeglade företeelser som inte hade något logiskt samband därmed, till exempel ett rosenfärgat aftonsken över den blommande väggen på ett lantligt värdshus, känslan av hunger, begäret efter kvinnor, lyxens tjusning; eller det av morgonbrisen krusade blå havet, omsvallande de musikaliska motiv som skymtar fram ur böljorna likt vattennymfers vita skuldror.
Ett fåtal meningar som tål att läsas om och om. Igen och igen. Antingen här eller direkt på sidan 205 i den återfunna tiden av Marcel Proust.
