En underbar morgon kommer förstöra din dag

Du kanske tillhör de 75% av befolkningen som tror att en lugn och skön morgon är den perfekta starten på dagen? Då har du fel; ny empirisk forskning visade nyligen ett starkt samband mellan behag under de första morgontimmarna och obehag de övriga timmarna av dygnet. Likaså visade det sig i studien¹ att när försökspersonen utsattes för 30 skräniga tyskar vid frukosten och blaskigt kaffe uppvlevde hen en mycket högre nivå av glädje resten av dagen. Forskaren vet ännu inte varför upplevelsen av morgonen så starkt styr upplevelsen av den resterande dagen. En teori som kommit upp är att uppnådd perfektion vid en alltför tidig period av dagen innebär att dagen endast kan utvecklas till det värre. Forskaren är dock oense med sig själv och förespråkar mer forskning för att säkerställa resultaten.

¹ En person ingick i studien och studerades vid ett tillfälle. Av sig själv.

Ännu en historia värd att berätta

Jag kan inte påstå jag någonsin känt någon dragning till ämnet historia. I skolan handlade det främst om att lära sig om kungar och deras behov att skriva historia genom krig, dödande, skövlande och sånt där. Visst är det bra att lära sig av sin historia men vad finns det i deras penisförstorande handlingar som jag kan lära mig något om?

Ändå, i mitt läsande, har jag inte kunnat låta bli att stöta på berättelser där historia vävs in, nu senast boken med just titeln Historien av Elsa Morante. En bok om andra världskriget. Hur väljer hon då att berätta den historia som ju redan berättats så många gånger? Elsa väljer att berätta utifrån en familj, en stad, ett fåtal människors öde. Mellan alla kapitel beskriver hon vad som händer i världen, hur detta ofattbara krig utvecklas, men utan att tappa fokus från det viktiga; familjen och hur de upplever kriget. För hur levede egentligen alla människor i Europa samtidigt som 6 miljoner judar mördades? Vad tänkte och kände de samtidigt som ett av världens största krig utkämpades? Svaret är inte revolutionerande men ändå tänkvärt.

Detta är inte så precist som Marguerite Duras i Smärtan så vackert beskriver kring allt lidande kriget skapade, det är inte lika brett beskrivet som Stefan Zweigs Världen av igår där du får en känsla för hur Europa utvecklades och, bokstavligt talat, avvecklades i och med första och andra världskriget. Det är nåt däremellan, det är något annat, men precis som både Zweig och Duras breddat min insikt i hur fasansfullt krig är, breddar Morantes min kunskap genom att berätta för mig att trots ekonomiska kriser, galna kungar, förödande krig fortsätter folk leva, fortsätter sträva för sin överlevnad. En historia som utan tvekan är värd att berätta igen och igen och igen.

Denna gigant bland giganterna

Fin bok, fult bokmärke

Så många har sagt det, både kreti och pleti har tittat på mig med fasa när jag sagt att jag inte läst Vilhelm moberg, och så har de sagt det igen: Han är ett geni! Eller som Järegård uttrycker det; en gigant bland giganterna! Så vad finns det då annat att göra än att läsa skiten? Få det ur världen och se om han nu verkligen är så jävla bra.

Jag ska erkänna att jag ställde mig tveksam till projektet. Tänkte att det mest skulle bli tyande hit och tyande dit. Och det blev det. Och det blev bra. Det blev väldigt bra. Redan efter några sidor sögs jag in i detta svenska 1800-talsdrama. Den hade allt; språk som var ack så enkelt att läsa, men ändå vackert; levnadsöden så hårda men beskrivet med sådan detalj att man kunde leva sig i deras liv, under deras täcken och känna vägglössen krypa över deras ben; en historia om hur Sverige svalt, ett Sverige som förökade sig i multum men utan land och mat att mätta alla nya munnar med. Så jag läste boken och jag gladde mig, gladde mig att för en gångs skull inte fallit offer för mina fördomar utan tagit mig tiden att upptäcka denna svenska författare så många redan innan mig läst.

När det hettar till

En stor fördel med en långsam dator:

• Jag hinner tänka till

En stor Nackdel med en långsam dator:

• Jag hinner ilskna till

AAARRRGGGHH kan man säga då, fast jag är mer av en suckare.

Karaktärsmord

Gener, uppväxt och trauman bestämmer din karaktär långt innan du ens insett du har en. Du kan önska dig en ny, du kan flytta utomlands och försöka lägga allt gammalt bakom dig, bara för att lika plötsligt som ditt försvinnande finna dig tillbaka precis där du kom ifrån. Och är din karaktär väl befäst i din omgivning finns det ingen väg tillbaka, endast en väg och den är framåt, att fly vidare och hoppas nästa stad, nästa vän kan sluta kategorisera dig, sluta ta för givet de vet vem du är; hur fan ska du veta vem jag är när jag knappt vet det själv!? Och jag har juh ändå levt med mig själv i 30 år.

Jag vill inte säga att jag har gett upp, men jag orkar inte fly längre. Min karaktär har tydliga brister, och jag börjar inse inte bara vilka de är, utan även vad de gör med min omgivning; hur min brister förstärker kretis brister, hur vi omsluter varandra och på ett diaboliskt sätt tar död på allt som varit levande.

Så om min karaktär vägrar förändra sig, mina vänner sluta kategorisera mig, då får jag förändra mitt förhållningssätt. Det är inte lätt. Det är jävligt svårt så det är tur jag är så bra kompis med mig själv att jag iaf har det att falla tillbaka på.

Sarkasm

Av respekt undandrar jag mig från att vara sarkastisk mot människor jag inte känner, andra älskar det, ser det som ett nöje att driva med personer genom ironi/sarkasm. Jag kan tycka, något den vakna läsaren kan ha noterat som en flagrant våldtäkt jag redan har avslöjat i första meningen, detta uppvisar en avsaknad av empati; att utnyttja andra människors tillit och försök till förståelse för sitt eget höga nöjes skull, utan tanke på om detta roar motparten, nästan snarare väl medveten om att detta varken kommer roa eller uppskattas. Så starkt är detta narcisistiska behov att det helt stänger av empatin; som det var heroin du var beroende av kräver det av dig att du uttalar denna mening, denna mening endast du kan förstå och uppskatta men som du med en iver som endast din sexuala drift kan mätas med antastar din närmaste omgivning med.

Ibland tvingas någon vara kvar i din omgivning såpass länge att de lär känna dig, dina drifter och din personlighet på en tillräcklig nivå för att se att karaktärsdraget ironi har ett såpass ointagligt försprång gentemot alla dina andra karaktärsdrag att det kommer dominera resten av ditt liv. Och kanske uppskattar de det. Detta är absolut inte omöjligt ty ironi tillhör en av de äldsta sätten att roa sig på när det inte längre finns något att prata om, som balsam för själen lägger det sig som ett gammalt plåster mellan pung och penis; för de själdöda människorna blir ironin en slags Jesusfigur, den blir den pappa de aldrig velat ha, flickvännen de aldrig tyckt om men ändå legat med gång på gång, på alla möjliga sätt hjälper ironin dem att trots avsaknad av ett faktiskt samtalsämne ändå kunna förnya och förnöja sig. Men det är en helt annan historia.

Vem vet inte du

Vetskapen att jag aldrig kommer få veta exakt vad du känner, vad du tänker, gör mig förvirrad. Men samtidigt gör det mig glad. En glädje sprungen ur tron att du vill mig väl. Jag kan aldrig veta helt säkert om du verkligen vill mig väl. Jag vill inte veta, jag vill fortsätta tro och hoppas du tror mig när jag säger att jag vill dig väl. Du kommer aldrig veta exakt vad jag vill, men just ur den avsaknaden av vetskap är det vår kärlek föds.

Tystnad

Bra konversation ska inte underskattas; möjligheten att umgås och utvecklas genom en dialog där våra handlingar transformeras till tankar och cementerar fast oss till marken, där vi, i avsaknad av anfåddhet, kan reflektera, analysera och, just det, diskutera livets gränser och möjligheter.

Konversation är dock redan jävligt uppskattat. Tystnad är det inte. Detta trots att det kanske är det vi hungrar mest efter; en möjlighet att sluta forcera ner våra tankar i andras halsar, trots att vi alla, bildligt talat, spyr av allt som tvingas ner i våra halsar, ändå kan vi inte stilla våra tungor. För tystnad kommer inte lika självklart, tystnad är jobbigt. Påträngande till och med. Just detta gör den än mer värd när man hittar någon att dela den med, den befrielse sådant umgånge frambringar, denna avsaknad av tvång att prata när inget fick att sägas ger oss plötsligt möjlighet att ta in allt det där vi aldrig noterar.

Kanske. Det var så länge sedan jag upplevde tystnad i ett umgänge med någon att jag helt glömt bort om det ens finns något där.

Tanke bakom valet

Helst väljer jag den bakre ingång. Anledningarna är flera men främst för den är minst åtråvärd, valet resulterar direkt i att du måste bege dig ut i moder natur; denna kan för tillfället vara i uppror pga en fjäril i Papa nya Guinea; den kan vara på lekfullt humör och hellre svetta ut varje dropp ur din kropp; eller för den delen vilja fylla dig med allt vatten inom den förmått härbärga bland sina moln. Men där andra finner smärta finner jag njutning, för vad är väl mer ärligt än ett oväder?

Vissa kanske finner min kommentar förmäten och vill fråga mig om jag någonsin upplevt en orkan; ovädret som vill ödelägga genom kreativa vindar, om jag upplevt en översvämning; vattenpartiklar som tycks, tack vare något slags gott uppförande, fått tillstånd att röra sig uppåt istället för nedåt.

Ja det är förmätet av mig, jag inte bara underskattar vädret utan kombinerar det dessutom med en stor dos naivitet. Men ändå, varje gång jag kliver av planet långt innan min stund är kommen, varje gång jag slipper stilla stå tätt ihopklämd med en medelålders VD för ett misslyckat telekomföretag viskar jag ett tacksamt ord till vädrets gudar och accepterar deras rätt att ta mig med våld den dagen de så finner det lämpligt.

Mat i kvadrat

Okej, tänk dig följande scenario; du ska laga potatismos, du köper potatis, kokar den yada yada, tar i en stor klick smör OCH creme fraiche! sen möler du runt det lite och tänker lite kryddor vore kanske fint? Typ Spiskummin, koriander och … paprika? jaaa, paprika, varför inte. Sen när du ändå har uppe tempot hackar du upp en burk soltorkade tomater och en påse med torkade aprikoser, möler runt en stund till. Ser den fortfarande lite tråkig ut? Ta i lite mer creme fraiche

Om du nu skulle tycka den fortfarande är lite … Ja, att du hade tänkt dig lejonkungen och istället så är det Bambi som halkar runt framför dig, oroa dig inte, det finns hopp!  I detta fallet från de vidda slätterna i söder; skånsk senap, sen om du du tycker det blev lite väl mycket Simba och vill få med lite Pumba också så kan du slänga i  några hekto ost.

Och är du inte nöjd nu vet jag inte vad du ska göra,  jag har iaf inget mer kvar i kylen så det får räcka